vad är det som händer igentligen? jag förstår ingenting
nu har vi kommit fram till att börja om från noll,
när vi träffades så tog det ca 2-3 dagar innan han i stortsätt bodde hos mig
allt har gått så fort
men de e väl nått man får ta när 2 impulsiva personer träffas och blir kära!
inget man märkte av i början men nu 8 månader senare så har vi gått isär,
vi ska börja om från noll
ska bo på olika håll och dejta
(de man igentligen ska för att "känna på varandra")
men titta på oss vi hade alldeles för bråttom...

de tar så sjukt mycke att bara tänka på orden "vi ska gå isär"
men som han säger de e nog det vi måste göra för att kunna börja om från noll
men dom orden gör oxå att rädslan för att han ska hitta ett annat intresse växer,
men jag måste vara stark och stå upp när rädslan kommer emot mig..

är det menat att de ska vara vi så kommer vi ta oss igenom detta
vi har båda sagt sen den dagen vi träffades att vi är "de där ideal paret"
de är vi som kommer sitta där hand i hand när vi blir gamla och titta på våra barnbarn
visa att ett förhållande är inte en lek
man blir sårad på olika sätt
löser vi det här så finns det nog inget som kan sänka oss

ena sekunden så ler jag för att jag vet att de kommer lösa sig
och andra sekunden gråter jag för att jag är rädd för att de inte kommer det

men jag kommer inte släppa taget, jag kommer ge allt jag kan för att de ska bli vi igen och kännas som de va i sommras för de var den bästa tiden i mitt liv!

gråter gör jag nog bara för att jag inte vet hur jag ska hantera alla känlor för de kommer så många olika på en och samma gång

men jag måste fokusera på hur jag ska kunna stå rak och ta hand om mig själv lika väl som han måste göra samma sak
hittar man inte sig själv så funkar ingenting,

även om han sa "du måste förstå att vi måste gå isär för att kunna börja om från början"
så stod jag och log mellan tårarna som föll
vi sa att vi skulle hitta på något på lördag och fan vad jag längtar
vet inte ens vad vi ska göra men de ska endå bli kul att träffas på en dejt
för de e nått vi inte har gjort

spelar ingen roll att vi vart tillsammans i 8,5 månad men på lördag ska vi ha våran första dejt
de får mig att se framåt att inte fasta i nuet
de kan även hjälpa att glöma allt som varit och bara vara
de kommer vara tufft att flytta ensam men jag tror att de e något vi båda behöver "mitt eget" bara mitt

men de är väl inte så konstigt när vi i 8,5 månad har rört oss på 15 kvm man går varandra på nerverna och när man inte riktigt vill inse det så kan de inte gå mer än åt helvete =/

de som känns jobbigast är nog att inte få känna närheten
de var ca3 timmar sen jag fick en kram och en puss men saknar det redan så jädra mycke
kommer ta ett tag innan jag lär mig att jag måste somna ensam
de är tungt, de är ett tag kvar innan jag ska gå och sova men känner redan känslan att lägga sig under det kalla täcket i den kalla sängen och inte få hans värme



Din närhet, Din famn, Din värme, DU är min trygghet