..

kom precis hem efter att ha tittat på en lägenhet i karlhov, orkar inte bo i nykvarn och vill inte flytta tillbaka till södertälje men flytta måste jag och då är karlhov de enda stället jag kan tänka mig.. känner mig hemma för att jag är uppvuxen* där...


men när jag satte mig på bussen tillbaka till nykvarn fick jag panik - jag ska flytta själv
de känns som att hela mitt liv har rasat - de e jobbigt
jag behöver hans tröst - men de går inte
han säger att jag måste va stark - han behöver tid
jag säger att jag e rädd - han är rädd
jag säger att han inte behöver oroa sig - han svara jag vet
jag säger att jag är orolig - han säger ingeting
jag orkar inte stå för han finns inte här - han svarar jag finns där men på håll
hur ska jag orka stå om han e på håll


jag faller
jag bestämmer mig för att vara stark
jag ställer mig upp
jag faller
återigen
jag gråter
jag torkar tårarna
jag ställer mig upp
men jag faller
och återigen gråter

hans hand finns inte där när jag ska ställa mig upp
allt känns meningslöst
varför kan jag inte bara vara stark
jag klarar inte att jobba på det själv
man är två som är en
då måste man vara två för att pussla ihop oss



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0